ett sätt...

Är det ett sätt för mig att börja acceptera det som kommer, genom att se på andra , andra alternativ? Andra boenden, undra utvägar, en annan lösning för en ny start?

Det gör ont. fruktansvärt ont.. Blir rädd för att det gör så ont utan att jag kan göra något för att minska smärtan...

I morgon kväll behöver jag iaf inte vara själv, ska iväg till en tjej som erbjöd lite te och bara en lugn kväll, tror att det kan vara precis vad jag behöver just nu!

Tror även att jag måste från och med nu bli mer självisk, tänka mer på mig och mina behov, min hälsa måste gå först nu.. Gör jag inget drastisk nu så är jag rädd för att jag kommer ramla ner i ett sånt stort hål att jag är rädd för att ja inte kommer kunna ta mig upp igen!!

Är även rädd för att inte alla kommer ta mig seriöst, att inte alla kommer kunna förstå att även en liten skitunge på bara 22 år kan ha starka känslor och må skit, man behöver inte vara 45 och frånskild för att ha rätten till att må dåligt... Jag har förlorat allt jag har trott på dom senaste månaderna, allt jag har byggt mitt "nya" liv på är borta, alla framtids drömmar och planer försvann på bara 1 sekund... Ge mig tid till att läka såren, tro på mig när jag säger att det gör ont, ge mig all tid jag behöver sen ska ni se att jag kommer kunna leva på nytt igen...