lyckliga slut finns kanske bara i sagor...

Ja jag vet att jag bara är 22 och fortfarande bara barnet blablabla... men va fan hur ska man känna då?! Går det inte att känna att hela världen har gått åt helvete? Att man faktiskt inte orkar med mer motgångar? Ska man kanske bara skratta och gå vidare som om inget har hänt?? F**k that säger jag bara... Om jag vill må dåligt då ska jag få lov att göra det med.. Om jag vill träna för att slippa tänka då ska jag få göra det, om jag vill frossa för att få bort tomheten i magen då ska jag få göra det..!!

Men varför sitter man endå här och känner sig misslyckad?? För om det inte är mig det är fel på vad är det då? Det är inte mig han vill ha... Så problemet ligger väl endå hos mig? eller hur ska man se på det? Att det är han som är ett svin? Att det är han det är fel på?? men hur kan det vara det? när det är jag som inte kan vara den han vill att jag ska vara...

Det snurrar runtruntrunt.. Känner mig ensamare än någonsin! Hur kan man bli så beroende av en annan människa att man är beredd att lämna allt och göra precis allt som går för att få den tillbaka? Och när man har gjort precis allt och gett allt man har och det inte finns något kvar att ge... vad gör man då?

Den här gången ska jag lära mig av mitt misstag, jag ska endast lita på dom som redan står mig nära och som jag vet alltid finns där för mig... Kommer inte att öppna mig och ge mig själv bort till någon på länge.. Det räcker nu! Jag orkar inte med någon mer besvikelse, tårar och tomma löften! Ord som inte betyder något kan dom få behålla för sig själva, för jag kommer inte lyssna längre.. Jag vänder ryggen till och går vidare..

Fuck lyckliga slut!