På dagen, på natten...

Det är konstig vad det gör skillnad vilken tid på dygnet det är... På dagen har jag kännt mig stark på något sätt.. men framåt kvällen har klumpen blivit större och större.. Som ett illamående som vägrar försvinna vad jag än gör.. Tankarna studsar och jag vet egentligen inte alls hur jag mår.

Tankarna for till K:s familj idag.. Familjen jag har kommit nära och började se mig som en del av, hans syskon och hans syskons barn hade accepterat mig och sa alltid hur glada dom var över att jag var där och att vi var menade för varandra.. Så fel dom hade. Julen och nyårsafton firades med alla och vi drack och åt gott, barnen sprang runt och bråkade och skrattade.. På nyårsafton sa du att du älskade mig inför din pappa.. Hur kunde du sitta och säga något sådant utan att mena det, till din egen pappa?! Det var inte bara mig du ljög för, du ljög för alla andra, du fick alla att tro att allt var fint. Och alla blev vi lika lurade.. Kommer sakna din brors barn, det värmde faktiskt när de satt i mitt knä och kallade mig tante emma, det kändes som om jag hörde hemma där. Förstår fortfarande inte hur jag kunde bli så lurad...

Att behöva åka tillbaka till det som har blivit "vårat hem" kommer göra mig mer ont än vad det kommer göra mig gott... Men jag vet att jag måste göra det, inte för min skull utan för Sessans, hur egoistisk jag än vill vara så kan jag inte. Det kommer bli tungt att behöva lämna bort henne igen, även om det bara är för några fjuttiga veckor kommer det endå göra ont. Vill inte att han ska ha något kvar där, vill att han ska känna sig lika ensam och jävlig som jag gör det!